Vilket underbart jobb jag har egentligen...

Igår på jobbet höll jag på som bäst och dukade till frukosten, helt fokuserad på detta står jag i mina egna tankar. Räknar väl på hur många glas, haklappar, skedar och muggar som skulle plockas fram. Då kommer en mamma med sitt barn. Barnet är relativt nyinskolat hos oss och är hur mysig som helst. Jag säger hej hej till mamman med vanlig röst och godmorgon (+namn) till barnet med lite mjukare röst (varför vet jag egentligen inte). Barnet gör en grimas o ser lite generad ut, (något som jag inte ens lägger märke till) jag tänker inte mer på det utan fortsätter fokusera på dukningen. Mamman går in på avdelningen med barnet och kommer snart ut igen, med ett stort leende på läpparna. Hon kommer fram till mig igen och säger att hon måste berätta en sak. Jaha tänker jag (vad har jag nu gjort?), hon säger att barnet brukar göra grimas o bli generad när barnet träffar någon det verkligen tycker om, och att mamman såg det när barnet hade hört min röst. Ååh så glad jag blev. Lite uppskattning i vardagen. När jag skulle gå hem idag sa jag hejdå till ALLA som var i lekrummet, då kommer det här barnet springandes efter mig och sträcker sig över grinden och ropar hejdå och vinkar som en liten blå... gullunge!!! <3

Det är då man inser vilket underbart jobb man har. Jag ångrar mig inte en sekund att jag läste och bytte jobb!